Den Japanska Toalettstolen

... ser inte ut så här.

På det überexklusiva varuhuset Wako i Ginza i Tokyo öppnade toalettstolen locket för mig när jag steg in i dess helgedom.

Som turist gillar jag att gå på exklusiva varuhus – det är lite som att gå på museum, man får se vackra föremål och kvalitetsprodukter av alla de slag. Och toalettbesök är ett måste, inte bara för nödens skull. På damrummet på Harrods i London finns grön marmor, sidenklädda fåtöljer, fräscha blomuppsättningar och annat som piffar upp tillvaron för en snål svensk turist. Wako är ett varuhus av sådant slag att inte ens jag vågar mig in på annat än bottenvåningen, där det faktiskt finns lite kunder. Högre upp härskar dämpad belysning, tystnad och elegant klädd personal. Men på översta våningen finns ett konstgalleri och toaletter – dit känns det inte riktigt lika farligt att gå in iklädd backpackerutstyrsel. Vi såg en kimonoutställning och gjorde ett studiebesök på toa.

Jag antar att det var den traditionella japanska klädstilen som gjorde att den mest praktiska lösningen för naturbehoven var hål-i-golvetprincipen. När vi var här första gången för 30 år sen var det den vanligaste varianten på offentliga toaletter: en avlång emaljbalja i golvet där man stod på huk med en fot på varje sida – på tågen kompletterad med ett handräcke att hålla sig i. Det var fiffigt, för då lärde man sig att kortsidan med stänkskyddet var fram på baljan. På toa byter man innetofflorna till särskilda toalettofflor. Gunåde den som inte lämnar toatofflorna vid toadörren efter besöket!

I moderna hem fanns det redan 1981 sådana toalettstolar som vi var vana vid – en stol med en ring och ett lock. Men nu har japanerna tagit toalettkulturen till svindlande höjder.

Värme i sittringen är standard, både hemma hos folk och på offentliga toaletter. Vid sidan av toalettstolen finns en liten instrumentpanel med knappar för olika typer av duschrengöring av brukarens underrede, vattentryck i spolningen samt en ljudknapp – för dölja naturljuden brukaren ger ifrån sig under användandet. Den enda knapp jag vågat pröva är ljudknappen. När jag tryckte på den gav toan ifrån sig ett hyfsat naturtroget spolningsljud. (Folk i toakön kan ju möjligen undra varför människan därinne spolar två gånger.)

När man sätter sig på ringen startar en fläkt i rummet. När man reser sig upp efter förrättat värv ökar fläkten hastigheten för att lufta ut de obehagliga gaserna. Brukaren kan sen välja stor eller liten spolning, om det inte är en självspolande toalett som automatiskt drar igång vattenflödet när man rest sig upp. Det känns lite kränkande när man är van vid att bestämma över sånt själv. (Självspelande piano har jag stött på tidigare, men inte det här!) Ovanpå tanken finns ofta ett litet handfat och en kran så att man kan vaska av händerna redan där – handfatets avlopp går rätt ner i tanken.

Nästan alla toaletter jag sett är av märket Toto som tydligen dominerar vitvarumarknaden stort och även gör högkvalitativa kök. De fascinerande japanska toaletterna kom upp under ett frukostsamtal på templet i Takayama. En gäst från Kanada berättade att Tototoaletter exporteras till Kanada, men inte med riktigt alla finesser som finns i Japan.

På något sätt hoppas jag att vi slipper Toto i Sverige – självöppnande lock, värme i ringen och bidé i baljan blir lite übermycket för mig.