Det var inte utan en lätt skepsis åtminstone jag bordade tåget från Tokyo för färden mot de japanska alperna och den enligt utsago helt öde skidorten Hakuba. Där väntade oss helt oplanerade vandringsfärder och ett hostel med värdar som förvisso var bergsentusiaster men inte talade någon som helst engelska och vars logi dessutom var beläget en kvarts bilresa från byns centrum. De fyra dagarna som där skulle passera oss förbi tedde sig en aning - osäkra. Nåja, får jag se berg är jag nöjd försökte jag muntert tänka.
Och berg blev vi snart varse genom tågfönstrena, liksom de efterlängtade höstfärgerna. Vid Hakuba station väntade oss en glad ung japan som vinkade oss till sig och stuvade in oss i en grå Nissan minibuss av gissningsvis -95 års modell - som dessutom var manuellt växlad. Inte den vanligaste synen i det här landet. Färden till hostelet tog max sju minuter och gick i och för sig längs branta bergsvägar, men Kaoru (som hon hette) visade sig vara värdparets dotter och pratade utmärkt engelska och boendet var trevliga små dubbelrum i ett vackert vitt hus. Vid middagen tynade det sista av min skeptiska inställning bort; en fyrarätters anrättning med bland annat sashimi, consommé, gudomlig gulasch och päronfyllda pannkakor åtföljd av engagerad hjälp från Kaoru och hennes föräldrar (som visade sig inte prata så utmärkt engelska, men kommunikationen fungerade likväl) angående veckans vandringsplaner.
Första dagen skulle bjuda på dåligt väder så vi beslöt oss att spendera dagen på en wasabiodling (alltså en wasabi-odling, inget bi-relaterat. Wasabi är det där gröna på sushi som bränner i näsan). Där kunde man dricka wasabiöl, äta wasabiglass och måltider helt baserade på wasabi. Dessutom fanns en massa skulpturer i renässansstil föreställande nakna västerländska flickor med wasabi i händerna. Väldigt häftigt ställe, wasabi växer i vatten!
Andra dagen ledde äntligen till berg! En gång lärde jag mig av Adrian, en vägledartvåa, att fotvandringsstigar ofta kan kännas igen genom att de snirklar sig längs med höjdkurvorna på en karta. Det man vinner i kraft, förlorar man i väg, den enda fysik jag någonsin lärt mig. De japanska motsvarigheterna är lite mera - rakt på sak. Två tappra själar kämpade sig uppför en brant sluttning där kravla snarare än vandra var det korrekta epitetet för förflyttningssättet. Med denna skönhet i sikte var det ändå ingen risk för sviktande motivation.
Trots evigt tjoande (i avsaknad av en DDBB - dingly dangly bear bell) med redan tidigare nämnda björnar i åtanke stod den plötsligt där. Men var det en björn? Eller en apa? En björnapa? Jag slet fram kameran medan pappa nervöst föreslog en hastig förflyttning i motsatt riktning.
Vi överlevde mötet och tog oss upp på Mount Iwatake, 1289 meter över havet med passage över en mellantopp på 1301. Höstfärgerna var dånande vackra och utsikten milsvid mot en fond av Hakubas tre karakteristiska bergstoppar på runt 2500 meter som tyvärr var alltför snötäckta för ett besök under den här lågsäsongsperioden. Med en sista blick mot de majestätiska skapelserna påbörjade vi färden nedåt via pisterna och en väg som stämde sådär med kartan. Men ned kommer man alltid, och väl där gick vi till liftgondolens startstation och souvenirshoppade.
Apbjörnen då? Jo, det var en blodtörstig japansk serov.
Med ledbrutna kroppar lade vi ned planerna på runt 2000 meter höga Happoone inför nästa dag, då vi hörde att berget var täckt av ca 30 cm snö och bestämde på inrådan av Shiroi Terraces ägare oss för att gå en naturslinga på ett berg någon mil bort och sedan eventuellt knalla hem. Inför denna strapats blev vi på olika fronter utrustade med DDBB och fann oss stoiskt i det idoga pinglandet. Skjutsade blev vi av Terrassens värdinna, en kvinna som vid 25 års ålder åkte ensam till Europa utan att kunna mycket annat än japanska och vandrade tre veckor i Alperna. Färden mot startpunkten gick längs en bergsväg och uppför pister som fått de flesta svenska folkraceförare att börja tänka på att skaffa en annan hobby, typ knyppling. Den här japanska damen på uppskattningsvis sextio år lade resolut i fyrhjulsdriften på dieselbussen, och upp kom vi.
En mycket vacker lärkskog mötte oss, och också här vyer av det andlösa slaget.
Kartan vi hade var en mangadekorerad skapelse som inte hade mycket till skalenlighet med verkligheten, men för att citera en i sammanhanget välkänd vandrare att "Ska man gå en hobbystig för japanska pensionärer så kan man väl fan gå hela i alla fall". Och gick gjorde vi. Hela vägen hem till Vita Terassen faktiskt. En nätt sextimmars promenad på det hela taget, i slutet på vilken vi mötte Kaoru som var på väg ut med bilen för att leta efter oss. Det finns så fina människor i världen!
Efter en avslutande brakmiddag och sista natt i Hakuba lämnade vi byn i morse med många avtackningar och löften om att visa fin hiking i Sverige vid tillfälle, vilket åtminstone jag mer än gärna skulle ställa upp med. Mer än gärna och utan skepsis vill jag också återvända till området runt Hakuba, med förhoppningar om att få se Mount Shirouma och dess anförvanter uppifrån.
Oj, så spännande. Jag blir alldeles andfådd och litet skrämd av alla era äventyr.. Apbjörnar och sextimmarsvandringar med björnbjällror!!Ni är tuffa.
SvaraRadera