Bloggtest

 På tisdag åker vi! 

https://www.instagram.com/p/DRcVtwiiIwu1k0PfZvFRHol4YOstjTx_k4k_8w0/?igsh=MThnemU3Nm9yNm43aA==

Gourmetkoma

Visst har ni hört talas om paltkoma? Det där tillståndet man ibland drabbas av en halvtimme efter lunch - man kan bara helt enkelt inte hålla ögonen öppna utan glider in i ett halvt medvetslöst tillstånd. Kroppen får fullt upp med att ta hand om matsmältningen och struntar i att underhålla hjärnmuskeln. Asfaltskeps är ett annat ord för samma tillstånd.

Under den här vistelsen i England har vi flera gånger drabbats av ett annat fenomen: gourmetkoma. Gourmetkoman inträder redan under intagandet av föda, när maten är så välsmakande att man sluter ögonen, lutar huvudet lätt bakåt och njuter av smaksensationerna som skoningslöst drabbar försvarslösa smaklökar och doftorgan. Vem hade trott att engelsk mat skulle kunna ge upphov till en sådan reaktion?

Igår på Terre a Terre i Brighton och idag på Harvey Nichols' Fifth Floor hände det.

Närmast nedanför syns menyn från Terre a Terre (som måste vara en av de bättre vegetariska restaurangerna i England). Vi avnjöt Terre à Tiffin, Jerusalem, Better Batter och Rosti Raj. Till efterrätt delade K och E på en chokladexplosion och P och jag drack flytande dessert i form av en espressomartini.

 Ovanför är en bild av min Terre a Tiffin med små crumpets med chili på ingefärschutney, saffransris med friterade kikärter, kokosmousse, dahl med aubergine och tomatsalsa med kikärter, koriander och chili.

 Skål i champagne med jordgubbspuré inför Picnic Afternoon Tea på Harvey Nichols Fifth Floor. (Bakom oss är en restaurang med löpande bandsushi.)

Själva Picnic Afternoon Tea-brickan med sandvikare, scones med clotted cream och sylt samt eclair och andra bakverk. Sylten och gräddreduktionen är det som framför allt ger upphov till gourmetkoman för mig.  Tack, Emma, för att du stod på dig när vi andra var på väg att krokna!

Dagen avslutades med öl på puben som är granne med hotellet, The Regency.

Ännu en trevlig dag tillända!

Ja, just det, vi såg kronjuvelerna på Towern och lite annat på Victoria & Albert Museum, också!

All hail

På senare tid har jag grubblat mycket över det här med att ha idoler, husgudar och brinnande intressen. Det har inte ingått i min självbild att jag ägnar mig åt sådant. Inte så att jag på något sätt föraktar konceptet - jag har bara tänkt att jag inte engagerat mig tillräckligt i någons åsikter och livsgärningar för att kunna ta till mig dem eller hittat någon sysselsättning som satt mig i brand.

Så idag, när jag i London spatserade runt på Victoria & Albert Museum snubblade jag över två viktiga insikter. För det första: klart som tusan att jag har en husgud, även om jag ännu inte har något hus att placera henne i. Hon har hängt med mig sedan jag som identitetssökande sjuttonåring gjorde ett skolprojekt om normer och normbrytande, har suttit på väggen i mitt barndomsrum i minst sex år och alltid funnits i mitt referensbibliotek. Tack V&A för den upptäckten, och tack Annie Lennox för att du är stark, vacker och ifrågasättande.

För det andra: utställningen Power of Making och det den presenterar om skaparkraft, mästerlighet och det flöde som uppstår när man hanterar något man verkligen behärskar. Känslan som på Sjövik kallas för slöjddjävulen och som fått mig att tälja av otaliga fingertoppar, producera både värdelösa och fantastiska slevar, skedar, skidor och klädesplagg. Jag är långt ifrån hantverkare ut i fingerspetsarna, men känslan finns där och jag hoppas att den akademiska världen inte får mig att glömma att utnyttja och uppskatta den.

Nu ska jag avsluta den här högtravande diskursen och gå och lägga mig i mitt hörn. Vistelsen i det brittiska imperiet börjar närma sig sitt slut och i morgon ska vi mest knata runt i Brighton och se piren. Och hitta frimärken, för det lyckades jag såklart inte med i London, insiktsfylld som jag var.

Missions failed and accomplished

Idag hade jag ett uppdrag klart för mig: hitta ett postkontor. Köpa frimärken. Vid dagens slut sitter jag nu här, trött, mätt på både intryck och hysteriskt god vegetarisk mat och på det hela väldigt belåten med tingens tillstånd. Snart, mycket snart ska jag gå och lägga mig i det hörn av systers vardagsrum som förärats mig och förhoppningsvis sova lika gott i natt som natten innan.

Dagens upplevelser har faktiskt övervägts av det kulturella snarare än det kulinariska. En visit på Royal Pavilion gjorde djupt intryck på mig. Historiens vingslag dök oväntat och svepte med mig på en inspirerande resa som väckte desperata cravings efter kostymfilmer och Jane Austen-böcker. Häftigt ställe. Jag trodde aldrig att jag skulle tycka att ljudguider var en bra idé, men den här var fantastiskt upplagd. Härmed förklarar jag resans allmänbildande kvot uppfylld, resten är bara bonus.

En kort tågresa senare var vi i Lewes, en pittoresk grannstad till Brighton där de kände för att bygga slott av enbart flintasten, servera kaninpaj och ha fantastiskt konsthantverk. Kvoten för upplevelser av den engelska landsbygden: check.

Kvoten för frimärken: uncheck. London i morgon dag, där ska det banne mig hittas ett postkontor.

Mat, mat, mat ... och mera mat

Planeringen inför resan till Brighton har till stora delar handlat om mat - japanska restauranger, vegetariska restauranger, afternoon teas, pubar ...
Första dagen började i hotellmodulen med en våningssäng på hotellet på Arlanda - det hade väl gått sådär att sova i syntetlakanen. Frukost efter incheckning och säkerhetskontroll (för en gång skull klarade jag den kontrollen utan problem) - vi hann få i oss macka, yoghurt och kaffe innan sista startutrop mot London. Flygresan ägnades för min del åt sömn och surf - planet var utrustat med wifi - jaaa!!!

Och vad blev det för mat idag, då? Först en typiskt engelsk frukost - fast ändå inte. För det första blev det ju snarare lunch för oss - lagom eftersom vi åt frukost så tidigt. Hemlagade vita bönor, stekt ägg på stekt bröd, stekt svamp och tomat, korv och bacon. Mycket mat, lagom till lunch - men inget kött! Den vegetaraiska korven var helt ok, baconet smakade väl ganska rökt, men såg ut som skivad leverpastej och var ganska plastigt i konsistensen. Inte gott. Resten var riktigt gott!

Sen promenad till hotellet, till Karins fina lägenhet. På väg in till stan inventerade vi en mataffär med massor av orientalisk och organisk mat och sen fika - torr scones med clotted cream för mig, saftig brownie för Peter och tjejerna åt en jättesmarrig morots- och apelsinkaka med frosting med nötter ovanpå. Därefter en kort paus med promenad på stranden till hotellet där vi vilade en liten stund.
Och sen japansk mat till middag - ett kärt återseende av restaurangen Oki-nami som vi besökte i mars. God och vällagad mat - taktiska som vi är beställde vi olika rätter allihop och avsmakade varandras mat. Tempuran och den friterade tofun är bäst, men även min laxdonburi var fin. Men det var en miss av Peter och mig att beställa glass till efterrätt. Det hade varit bättre med ingefärs-cheesecake, som Karin tog.
För morgondagen har vi pratat om publunch och vegetariskt gourmetrestaurang till kvällen. Tur att vi promenerar mycket också!
 

Klart för start!

Vi är återigen på vift, uppkopplade och ständigt beredda att rapportera och reflektera över kulinariska upplevelser, kulturkrockar och kollektivtrafik. Den här gången är det södra Storbritannien som bör se upp, när klanen JS intar London och Brighton för en långhelg. Vi landar på Gatwick om ungefär trekvart och sedan talas det om vegetarisk english breakfast. Jiha, säger den som enbart svalde två äpplen och en postafen på Arlanda.

Landar ni om trekvart, tänker den uppmärksamme, men så snabbt går det väl inte att flyga till Europas krona? Mycket riktigt. Jag bloggar på planet. Coolt, på så många - eh - plan.

Avslut

Det verkar inte som att någon annan i familjen vill skriva mera om resan.

Nå.
Jag är ostoppbar.

Det bästa med resan var att vara i Japan.
Det näst bästa var att träffa Kayoko och Nick och umgås med dem samt middagarna på Shiroii Terrace i Hakuba, när vi hade tid och ro att sitta tillsammans och  p_r_a_t_a  med varandra alla fyra, något vi nästan aldrig gör annars.

Sista kvällens middag i Hakuba: Shabu-shabu och mycket annat mumsigt

Det jag saknade var att stanna kvar på ett och samma ställe ett längre tag. Men man kan ju inte få allt här i världen. Och det går att besöka Japan igen.