Lördag 13:e November

Efter betänketid hade stigen som pensionatsvärdinnan i förrgår sa var för igenväxt blivit mer framkomlig, kanske för att hon fått större förtroende för vår friluftsförmåga. Vi begav oss därför åstad jag och Emma med matsäck bestående av en blandning av nuddelsoppa, risbollar, nötter och klyftat äpple. Pensionatsvärdinnan hade också gjort en handritad karta som ett förtydligande till den tryckta, vilket senare visade sig vara värdefullt. Vi uppmanades att göra oss hörda genom diverse ljud eftersom det finns björn i bergen, ganska små sådana men ändå. Efter en stunds vandring först i cypresskog och sedan i något mer snårigt skog bestående av sassa = krypbambu, bokar, ek och diverse andra odefinierade lövträd började det bära av riktigt brant uppför. Det första vägvalet hade vi inte klarat utan det handritade tillägget. Allt efterhand visade det sig allt tydligare att kartan inte var helt att lita på. Lutningen var så brant att det ibland var nödvändigt att dra sig upp genom att hålla i träd och grenar, underlaget bestod av en tjock matta av fuktiga löv och senare några centimeter snö vilket inte gjorde det lättare. Plötsligt dök det upp ett mystiskt djur straxt bredvid stigen, var det en björn? Nja, men helt säkra var vi inte. Djuret var inte särskilt skyggt utan stod kvar ca 20 m från stigen medan vi passerade. Efter en och halv timme åt vi våra äppelklyftor. Det vart ännu brantare och halare, att eventuellt behöva gå tillbaks/nerför skulle vara extremt svårt. Efter ytterligare en halvtimme var vi uppe på den första toppen och fortsatte raskt vidare, först nedför vilket inte var helt lätt i snö och löv, speciellt för mig som inte hade så grovmönstrade skor. Efter en stunds uppför kom i in en skidnedfart och efter ytterligare en stund såg vi ett nytt exemplar av det konstiga djuret, det vart nu klart att det inte var en björn då den lämnade klövliknande spår. Jag tyckte det såg ut som en korsning mellan en get och en björn. Efter bara några minuter till var vi på toppen där vi sammanstrålade med Lena och Karin som åkt gondolen upp.
Efter matsäckslunch på toppresturangens uteservering tog vi sedan en körväg ned till byn, inte så brant men LÅNGT med mycket fina höstfärger längs vägen. Efter lite tempelsightseeing och vykortsköpande återvände vi till pensionatet delvis via en gammal salttransportväg. På pensionatet fick vi veta av värdfolket att det mystiska djuret (Emma hade fått en bild på det) var Kamoshika, ett fridlyst get/antilopdjur.
Efter ett hett bad, en öl och lite sömn var det dags för middag, maten har varit fantastisk god på pensionatet, i huvudsak japansk men med en del västerländska inslag. Vi har fått 4 rätter till middag. Vi passas upp av minst 2 personer ibland 4. Vi är också de enda gästerna på hela pensionatet.