30 och 31 oktober, 1 november

Tillbaka i soffan hos våra vänner i Kyotanabe efter utnyttjande av de första fem dagarna på våra fjorton dagars Rail Pass, nu för en snabbvisit med ett planerat besök vid den stora sjön Biwa-ko och ett välkänt samurajslott imorgon. Sedan tänker vi återigen stiga ombord på snabbtåget Shinkansen för fortsätta utforska det japanska järnvägsnätet.

Bloggfrekvensen har de senaste dagarna blivit lidande, främst på grund av internetbrist i den sömniga bergsbyn Tsuwano som istället för WLAN bjöd på ånglok, vidunderliga vyer och karpar i parti och minut. Det bjöds ingen egentlig förklaring till varför, men i stadens många kanaler och dammar kryllade det av karpar likt barnfamiljer på Skara Sommarland. Jag uppfyllde en barndomsdröm sedan min tidigare vistelse i Japan och klappade (läs petade) ett särdeles praktfullt exemplar (70 cm lång, ~15 cm i diameter) på ryggen. Då blev jag hindrad av mina snikna föräldrar, nu är jag myndig så ingen kunde stoppa mig! Vi hyser även starka misstankar om att sashimin vi serverades på vår ryokan var en,eh, lokal specialitet...

Förutom antastande av karpar hann vi också med att åka en extremt obehaglig stollift




upp på ett berg i anslutning till staden och företa en kort vandring längs en vältrampad stig till en slottsruin som ackompanjerades av en vidunderlig utsikt. Berg kan de i det här landet!





För att skrämma bort de människoätande björnarna i den här mycket oländiga vildmarken tvingades vi bära en (för att citera guideboken) "dingly dangly bear bell". Karin fick den äran och klingande disharmoniskt fram längs bergsryggen, här och var besvarad av bjällror från japanska turister som funnit sig i samma öde.

Äventyren utgick från boendet i Tsuwano; vårt första på ett ryokan, ett traditionellt hotell där man bjuds frukost och middag i husvärdinnans regi: klassisk japansk mat som misosoppa och ris till frukost. Dock inga råa ägg, till vår stora besvikelse. Sover och bor i övrigt gör man på tatamigolvet, mattor av vävd bambu och alla aktiviteter (bortsett från måhända sömnen) företas sittande på knä. Pain. Väggarna är skjutdörrar i papper. Kort sagt, traditionellt japanskt även om detta ryokan nog sett en och annan västerländsk gäst med tanke på exempelvis den lilla tallriken med korv och omelett vi serverades i morse. Vi slapp emellertid upplevelsen från japanresan -93 när värdinnan bestämt hävdade att västerländska barn inte kunde äta ris och uppmanade oss att gå och äta på caféet runt hörnet. Det enda det här västerländska barnet inte klarar är att sitta på knä en längre tid!

Stay tuned, we'll be back with you shortly

Emma