Avslut

Det verkar inte som att någon annan i familjen vill skriva mera om resan.

Nå.
Jag är ostoppbar.

Det bästa med resan var att vara i Japan.
Det näst bästa var att träffa Kayoko och Nick och umgås med dem samt middagarna på Shiroii Terrace i Hakuba, när vi hade tid och ro att sitta tillsammans och  p_r_a_t_a  med varandra alla fyra, något vi nästan aldrig gör annars.

Sista kvällens middag i Hakuba: Shabu-shabu och mycket annat mumsigt

Det jag saknade var att stanna kvar på ett och samma ställe ett längre tag. Men man kan ju inte få allt här i världen. Och det går att besöka Japan igen.

Längtan till det främmande ...

Hemma igen. Den äldre generationen i familjen funderar mycket på Japan. Att komma dit var på sätt och vis som att komma hem. Även om det fortfarande är så mycket vi inte begriper oss på så var det i alla fall en hemkomst till det obegripliga. Mycket hade förändrats men mycket var sig likt.

Japaner av skiftande storlek på lokaltåg i Kyoto, varav en med ljusa slingor i håret

För tjugofem år sen var alla japaner svarthåriga, kortvuxna och nätta i kroppen, och de enda gaijin (utlänningar) som pratade japanska var sådana som var eller hade varit gifta/sambor med japaner. Numera är många japaner långa, korpulenta och har färgat hår – och man stöter ofta på utlänningar som pratar japanska. Peter satt bredvid en japan som var direkt fet på flyget hem – sådana såg man aldrig förr, bortsett från brottarna, förstås. Skillnaden i kroppskonstitution beror antagligen på att det äts mycket mer kött nu än förr.

Även om mycket fortfarande apas efter västerlandet (dvs mest det stora landet i öster, USA) så sker det på ett annat sätt. Man härmar inte rakt av, utan man tar till sig det man är intresserad av och gör det rakryggat och med egna fiffiga tillägg (se t.ex. krönikan om toaletterna). Jag tyckte mig uppfatta en annan stolthet hanteringen av inlånen.

Och trots allt i landet som är så främmande så finns det något där som jag vill höra samman med. Hur människorna samverkar för att tillvaron ska flyta behagligt. Hur man smidigt och graciöst undviker krockar i trängsel och annars ... Hur man på trånga utrymmen och i fula miljöer försöker skapa en oas att vila ögat på i form av en vacker blomma i en vas eller en kruka.

Små, små blommor i små, små vaser längs en hårt trafikerad gata i Kyoto

Eller är det ...

att folk är snälla mot oss? Anstränger sig för att hjälpa till? Att det går att få kontakt trots språkbarriären? Att tågen alltid går i tid och är rena och fräscha?

Shinkansen Superexpress på viadukten strax söder om Kyoto Station, därunder en annan tågviadukt

Eller sinnesintrycken: Lukter, ljud, känslan i luften, ljuset, men mest lukter. Höstens doft av bränd halm, en dunst av avlopp, ljuvlig doft av en blomma mitt i avgasmoln – och syntetiska lukter av rengöringsmedel och parfymer. Elektroniska ljudsignaler, plinganden, plonganden, musiksnuttar vid övergångsställen, järnvägsövergångar, sightseeing spots, utryckningsfordon. Smaker: salt shoyu, söta bönkakor – som man nog kan lära sig gilla – subtil citrusarom i en buljongsoppa, obekanta örtkryddor, ofta smak av hav, tång och fisk – inte skarpa, överväldigande, snarare lugna, milda, svårupptäckta aromer.

Sashimiuppläggning på sushirestaurangen Fukuzushi i Roppongi, Tokyo

Människor som omger sitt tal med mängder av artighetsramsor och bugar mot varandra i stället för att lyfta handen till hälsning eller avsked. Röster som sjunger i stället för ropar: okainasai, tadaimaa, irrasshaimase, itterasshai, arigato gozaimasu – ljusa tonlägen, tonhöjning på slutet, allt låter positivt, glatt, uppmuntrande.  

Provsmakning av japanskt godis bland hojtande försäljare på varuhuset Mitsukoshi i Ginza-Tokyo

Och så myntets baksida, ifrågasättandet som kommer efter ett tag: Varför fjäskar de så förgjordat? Vad finns bakom den hövliga ytan? Måste de alltid buga så djupt? Vilka är det som ser till att det är så rent och snyggt överallt? Varför är det så många gamlingar som sköter skitjobb? Hur låsta är rollerna folk har?

Ja, hur värderas arbete egentligen? Det måste finnas oerhört många människor som har det knapert – det finns så många småbutiker och smårestauranger vars omsättning verkar vara ganska mager. Och många mänskor sysselsätts med att stå och dirigera trafik utanför parkeringsgaragen, städa gatorna och annat som vi uppfattar som fullkomligt meningslösa arbetsuppgifter. Samtidigt finns det ställen som varuhuset Wako i Ginza i Tokyo, där det känns som om varje vara kostar lika mycket som årsomsättningen i en liten butik på Asakusas bakgator.

Men kan det finnas ett annat värde än pengar och lön i arbete? Arbete av lojalitet, av stolthet, av plikt? Rentav av glädje? Som tanterna och farbröderna som sopar höstlöv i parker och tempelträdgårdar.

Lilla, lilla farbrorn sopar långa, långa trappan upp till templet i Ito

Så många frågor och så få svar – kanske en förklaring till lockelsen. En sak till: När man inte förstår särskilt mycket så behöver man inte ta särskilt mycket ansvar. På det sättet kan tillvaron i det främmande kännas lättare.

Porten till det japanska, Miya-jima norr om Hiroshima

Sista natten i Tokyo

Pga skilda flygplaner avskiljde jag mig från familjen på söndag fm och tog ett morgontåg upp till Tokyo. Sträckan är inte så lång och flera alternativa resvägar kan konstrueras för den tidtabellsintresserade tågresenären. Snabbast och dyrast var att ta lokaltåg några stationer och sedan byta till Shinkansen, det skulle ta bara drygt en timme men var också det dyraste alternativet (våra Japán Railpass hade slutat gälla). Jag tog istället först ett lokal-lokaltåg några stationer och bytte sedan till en lokal-express som på sammanlagt 2 och en halv timme tog mig till Tokyo. Efter några stationer Yamanote-sen + några stationer på tunnelbanan Ginza-sen var jag sedan åter i K´s House där vi bodde förrut. Jag lämnade in min packning och tog en fotvandring bort till byggandet av vad som enligt uppgift skall bli världens högsta byggnad, 497 m.

Tornet såg enormt ut, där skulle man inte vilja vara när den stora jordbävningen kommer. Flanerade runt lite i området och besåg Asahis (stor bryggerifirma) huvudkontor, intressant ? design:

Fortsatte snabbt ut till ett nybyggt område byggt på utfyllnad i Tokyobukten där man uppfört en rad kolossala byggnader inrymmande myndigheter för teknik och forskning och internationellt utbyte. Där fanns också en enorm konstgjord beach, från vilken man inte fick bada. Nått nöjescentrum fanns det också. Dan därpå gjorde jag den omvända proceduren mot vif resan till Japan dvs Tokyo - Köpenhamn - Stockholm - Linköping - Stockholm - Sundsvall.

Och så småningom var vi hemma och då såg det ut så här:

K's House eller lyxhotell?

Vi har bott sammanlagt åtta nätter på K's House i Hiroshima, Tokyo, Kyoto och Ito Onsen – överallt har vi mötts av gladlynt, trevlig och oerhört hjälpsam personal, rena och snygga rum och rena och trivsamma allmänna utrymmen. Det är billigt (mellan 200 och 400 kr per natt och person) och det ingår lakan och WLAN.

Första stället var Hiroshima och det var Karin som hittade hostellet på Hostelworld.com. Den nyckfulla tyfonen hade krossat våra vandringsplaner och vi blev tvungna att i en hast kasta om all planering och börja tågluffa i stället för vandra. Vart åka, var bo, vad göra? Hiroshima var ett ställe alla ville besöka, och varför inte börja där? K's House skulle ligga 8 minuters gångväg från stationen och vägen var mycket noggrant beskriven och stämde exakt – bara en sån sak!

Den snälla flickan i receptionen gav oss kartor och vägbeskrivningar till sevärdheter och rummet där vi sov två nätter var rent och trivsamt. Och sen hjälpte hon oss med flera telefonsamtal för att boka boende vidare på resan, i Tsuwano.

Eiro i på K's House Oasis i Tokyo var en skämtsam och ständigt lika hjälpsam pojke. Han och hans kollega hjälpte oss med telefonsamtal, tips, kartor, ja, allt vi bad om. Vi, som ofta har svårt för att be om hjälp, tinade upp och vågade utnyttja dem mer och mer – det kändes ganska lätt när de ständigt var så tillmötesgående och verkade gilla att stå till tjänst. När vi behövde köpa bussbiljetter från Hakuba till Tokyo gick Eiro med mig till servicebutiken och hanterade inköpsautomaten åt mig. Eiro sa att han älskade sitt jobb och att nätverka – det märktes verkligen.

Jag misslyckas nästan med att ta en mobilbild av mig och Eiro

All personal vi mötte hos K var lika snäll och vänlig, kunde engelska och verkade tycka att de hade världens roligaste jobb. På alla ställen vi bodde låg K's House centralt, ofta nära järnvägsstation eller tunnelbana.

K's i Ito Onsen är värt en egen mässa – inrymt i en gammal kulturmärkt onsenanstalt med knarrande trappor och en urlyxig badavdelning i källaren, allt sprillans nyrenoverat. Däremot fick vi aldrig riktigt klart för oss vad för hälsobringande egenskaper det varma vattnet från badets källa hade. Vi hade ett tatamirum med fönster mot den lilla floden. Enda nackdelen var att tatamimattorna var så nya att Emma fick astmakänning av den torkade halmen.

Kulturminnesmärkta K's House med onsen i Ito

Skeptikern i mig tycker att allt bara är för bra. Vem är K? Var har hen fått sina pengar ifrån? Varför är alla K's anställda så snälla och glada och hjälpsamma?

Visst är det en tråkig inställning? Det jag egentligen vill säga är att om ni åker till Japan, bo på K's House! Bättre kan man inte ha det och det överträffar på många sätt lyxhotellet Rihga Royal Hotel vi bodde på sista natten i Kyoto – det kostade mångdubbelt mer och inte ingick det nån frukost där heller. Det enda som möjligen var bättre var att sängarna var bäddade när vi kom, men bädda kan man faktiskt göra själv.

På pang i japanska alperna

Någon gång i min forntida barndom bodde jag på pensionat med min familj, på Öland och på Bornholm. Jag har vaga minnen av många gäster och mycket mat – men minns tydligt en dansk vaniljpudding som var sagolikt god. Nu bor vi på pensionat i Hakuba i Kita-Alps – den nordliga delen av japanska alperna. Hela detta område var platsen för de olympiska vinterspelen 1998. Nagano är centralorten.

Vi var de enda gästerna i lågsäsong på ett pensionat ägt av den trevliga och hjälpsamma familjen Shiiki.

Pensionatet Shiroii Terrace Pension

Dottern Kaoru, som pratar hyfsad engelska, skjutsar oss dit vi vill om vi vill och åkte med oss på en dagsutflykt till Japans största wasabiodling i onsdags.

Men det är som sagt lågsäsong. Vi säger då och då att vi har haft en väldig tur med vädret under hela resan och det stämmer ju förstås. Vi har inte fått mycket regn på oss, det har varit behaglig temperatur etc, men vi hade ju en jätteotur första veckan när den där oberäkneliga, onormalt sena tyfonen slog våra planer på pilgrimsvandring i Wakayama i spillror. Den oturen förde oss till detta alpinsportområde i november. Jo, man kan vandra här, men vandringssäsongen är över. Jo, det är ett populärt område för vintersport och vid vinterolympiaden kördes vissa grenar här, men vintersäsongen har inte börjat än. Off season i kubik, alltså. Ett sånt ställe dit prettofotografer åker för att plåta, som familjens värsta cyniker sa.

Fast lite har vi hittat att göra, med stor hjälp av våra värdar. Wasabiodlingen Dai Oo några mil söderut var en höjdare – den japanska, gröna pepparroten har nog inte särskilt mycket att göra med vår vita variant, rent genetiskt.

Wasabi odlas på grusbäddar i strömmande, friskt bergsvatten, har runda blad och en grön, knölig rot. Odlingsanläggningen vi besökte bestod följaktligen av ett delta av odlingsbäddar med wasabi i olika tillväxtstadier. Som så mycket annat i det här landet verkade odlingen och förädlingen vara mycket arbetskrävande: där fanns gott om folk som bearbetade gruset i deltat och skördade rötterna och blasten. Vi åt lunch där, och all mat var kryddad med wasabi och dekorerad med stjälkar och blad av wasabi. Till maten drack vi wasabi-öl.

Kampai!

Allt var relativt starkt och mycket gott. Det kändes inte det minsta tillgjort, som man skulle kunna ha tänkt sig. Wasabi måste helt enkelt vara en mycket varierbar krydda. Lunchen avslutades med wasabimjukglass – gottigottgott. Inte starkt, men ändå med wasabins arom som smyger sig upp i näsan.

Andra dagen i Hakuba ägnade Peter och Emma åt brant vandring upp på en av de lägre topparna i området, Iwatake, 1.289 möh. Karin och jag åkte den enda gondollift som körs off season till samma topp. Bergets högsta punkt visade sig vara bara en liten knöl på en rundad kulle

Karin har bestigit Iwatake, 1289,62 m ö h

med liftstationer och en jättestor restaurang som var mer eller mindre stängd. Utsikten över snötäckta, branta toppar och den avsmalnande dalen med byarna nedanför var bedårande.

Efter lunchen valde vi en väg som inte fanns på kartan men ledde neråt och visade sig mynna i vägen från byn till panget. Vi tog en extra tur bort till gondolliftens souvenirbutik och sen hem igen – den dagen kändes det i alla fall som om vi gjort oss förtjänta av fyrarättersmiddagen på kvällen.

Kvällen avslutades med en kortvariant av bildvisning för våra värdar. Far i huset kroknade redan efter tio bilder medan familjens damer satt kvar och verkade uppskatta alla fyrtio bilderna från Svea rike.

Och fredagens planerade vandring fick ställas in pga att snötäcket på berget Happoone var 30 cm. Otur med vädret?

Karin och jag spankulerade i den ödsliga byn - Emma har berättat vad Peter och hon gjorde sist här med fina bilder.

Hakuba; wasabiplockande nakna damer, berg och Den Vita Terassen

9-12 november

Det var inte utan en lätt skepsis åtminstone jag bordade tåget från Tokyo för färden mot de japanska alperna och den enligt utsago helt öde skidorten Hakuba. Där väntade oss helt oplanerade vandringsfärder och ett hostel med värdar som förvisso var bergsentusiaster men inte talade någon som helst engelska och vars logi dessutom var beläget en kvarts bilresa från byns centrum. De fyra dagarna som där skulle passera oss förbi tedde sig en aning - osäkra. Nåja, får jag se berg är jag nöjd försökte jag muntert tänka.

Och berg blev vi snart varse genom tågfönstrena, liksom de efterlängtade höstfärgerna. Vid Hakuba station väntade oss en glad ung japan som vinkade oss till sig och stuvade in oss i en grå Nissan minibuss av gissningsvis -95 års modell - som dessutom var manuellt växlad. Inte den vanligaste synen i det här landet. Färden till hostelet tog max sju minuter och gick i och för sig längs branta bergsvägar, men Kaoru (som hon hette) visade sig vara värdparets dotter och pratade utmärkt engelska och boendet var trevliga små dubbelrum i ett vackert vitt hus. Vid middagen tynade det sista av min skeptiska inställning bort; en fyrarätters anrättning med bland annat sashimi, consommé, gudomlig gulasch och päronfyllda pannkakor åtföljd av engagerad hjälp från Kaoru och hennes föräldrar (som visade sig inte prata så utmärkt engelska, men kommunikationen fungerade likväl) angående veckans vandringsplaner.

Första dagen skulle bjuda på dåligt väder så vi beslöt oss att spendera dagen på en wasabiodling (alltså en wasabi-odling, inget bi-relaterat. Wasabi är det där gröna på sushi som bränner i näsan). Där kunde man dricka wasabiöl, äta wasabiglass och måltider helt baserade på wasabi. Dessutom fanns en massa skulpturer i renässansstil föreställande nakna västerländska flickor med wasabi i händerna. Väldigt häftigt ställe, wasabi växer i vatten!




Andra dagen ledde äntligen till berg! En gång lärde jag mig av Adrian, en vägledartvåa, att fotvandringsstigar ofta kan kännas igen genom att de snirklar sig längs med höjdkurvorna på en karta. Det man vinner i kraft, förlorar man i väg, den enda fysik jag någonsin lärt mig. De japanska motsvarigheterna är lite mera - rakt på sak. Två tappra själar kämpade sig uppför en brant sluttning där kravla snarare än vandra var det korrekta epitetet för förflyttningssättet. Med denna skönhet i sikte var det ändå ingen risk för sviktande motivation.

Trots evigt tjoande (i avsaknad av en DDBB - dingly dangly bear bell) med redan tidigare nämnda björnar i åtanke stod den plötsligt där. Men var det en björn? Eller en apa? En björnapa? Jag slet fram kameran medan pappa nervöst föreslog en hastig förflyttning i motsatt riktning.



Vi överlevde mötet och tog oss upp på Mount Iwatake, 1289 meter över havet med passage över en mellantopp på 1301. Höstfärgerna var dånande vackra och utsikten milsvid mot en fond av Hakubas tre karakteristiska bergstoppar på runt 2500 meter som tyvärr var alltför snötäckta för ett besök under den här lågsäsongsperioden. Med en sista blick mot de majestätiska skapelserna påbörjade vi färden nedåt via pisterna och en väg som stämde sådär med kartan. Men ned kommer man alltid, och väl där gick vi till liftgondolens startstation och souvenirshoppade.

Apbjörnen då? Jo, det var en blodtörstig japansk serov.

Med ledbrutna kroppar lade vi ned planerna på runt 2000 meter höga Happoone inför nästa dag, då vi hörde att berget var täckt av ca 30 cm snö och bestämde på inrådan av Shiroi Terraces ägare oss för att gå en naturslinga på ett berg någon mil bort och sedan eventuellt knalla hem. Inför denna strapats blev vi på olika fronter utrustade med DDBB och fann oss stoiskt i det idoga pinglandet. Skjutsade blev vi av Terrassens värdinna, en kvinna som vid 25 års ålder åkte ensam till Europa utan att kunna mycket annat än japanska och vandrade tre veckor i Alperna. Färden mot startpunkten gick längs en bergsväg och uppför pister som fått de flesta svenska folkraceförare att börja tänka på att skaffa en annan hobby, typ knyppling. Den här japanska damen på uppskattningsvis sextio år lade resolut i fyrhjulsdriften på dieselbussen, och upp kom vi.


En mycket vacker lärkskog mötte oss, och också här vyer av det andlösa slaget.

Kartan vi hade var en mangadekorerad skapelse som inte hade mycket till skalenlighet med verkligheten, men för att citera en i sammanhanget välkänd vandrare att "Ska man gå en hobbystig för japanska pensionärer så kan man väl fan gå hela i alla fall". Och gick gjorde vi. Hela vägen hem till Vita Terassen faktiskt. En nätt sextimmars promenad på det hela taget, i slutet på vilken vi mötte Kaoru som var på väg ut med bilen för att leta efter oss. Det finns så fina människor i världen!

Efter en avslutande brakmiddag och sista natt i Hakuba lämnade vi byn i morse med många avtackningar och löften om att visa fin hiking i Sverige vid tillfälle, vilket åtminstone jag mer än gärna skulle ställa upp med. Mer än gärna och utan skepsis vill jag också återvända till området runt Hakuba, med förhoppningar om att få se Mount Shirouma och dess anförvanter uppifrån.

Den Japanska Toalettstolen

... ser inte ut så här.

På det überexklusiva varuhuset Wako i Ginza i Tokyo öppnade toalettstolen locket för mig när jag steg in i dess helgedom.

Som turist gillar jag att gå på exklusiva varuhus – det är lite som att gå på museum, man får se vackra föremål och kvalitetsprodukter av alla de slag. Och toalettbesök är ett måste, inte bara för nödens skull. På damrummet på Harrods i London finns grön marmor, sidenklädda fåtöljer, fräscha blomuppsättningar och annat som piffar upp tillvaron för en snål svensk turist. Wako är ett varuhus av sådant slag att inte ens jag vågar mig in på annat än bottenvåningen, där det faktiskt finns lite kunder. Högre upp härskar dämpad belysning, tystnad och elegant klädd personal. Men på översta våningen finns ett konstgalleri och toaletter – dit känns det inte riktigt lika farligt att gå in iklädd backpackerutstyrsel. Vi såg en kimonoutställning och gjorde ett studiebesök på toa.

Jag antar att det var den traditionella japanska klädstilen som gjorde att den mest praktiska lösningen för naturbehoven var hål-i-golvetprincipen. När vi var här första gången för 30 år sen var det den vanligaste varianten på offentliga toaletter: en avlång emaljbalja i golvet där man stod på huk med en fot på varje sida – på tågen kompletterad med ett handräcke att hålla sig i. Det var fiffigt, för då lärde man sig att kortsidan med stänkskyddet var fram på baljan. På toa byter man innetofflorna till särskilda toalettofflor. Gunåde den som inte lämnar toatofflorna vid toadörren efter besöket!

I moderna hem fanns det redan 1981 sådana toalettstolar som vi var vana vid – en stol med en ring och ett lock. Men nu har japanerna tagit toalettkulturen till svindlande höjder.

Värme i sittringen är standard, både hemma hos folk och på offentliga toaletter. Vid sidan av toalettstolen finns en liten instrumentpanel med knappar för olika typer av duschrengöring av brukarens underrede, vattentryck i spolningen samt en ljudknapp – för dölja naturljuden brukaren ger ifrån sig under användandet. Den enda knapp jag vågat pröva är ljudknappen. När jag tryckte på den gav toan ifrån sig ett hyfsat naturtroget spolningsljud. (Folk i toakön kan ju möjligen undra varför människan därinne spolar två gånger.)

När man sätter sig på ringen startar en fläkt i rummet. När man reser sig upp efter förrättat värv ökar fläkten hastigheten för att lufta ut de obehagliga gaserna. Brukaren kan sen välja stor eller liten spolning, om det inte är en självspolande toalett som automatiskt drar igång vattenflödet när man rest sig upp. Det känns lite kränkande när man är van vid att bestämma över sånt själv. (Självspelande piano har jag stött på tidigare, men inte det här!) Ovanpå tanken finns ofta ett litet handfat och en kran så att man kan vaska av händerna redan där – handfatets avlopp går rätt ner i tanken.

Nästan alla toaletter jag sett är av märket Toto som tydligen dominerar vitvarumarknaden stort och även gör högkvalitativa kök. De fascinerande japanska toaletterna kom upp under ett frukostsamtal på templet i Takayama. En gäst från Kanada berättade att Tototoaletter exporteras till Kanada, men inte med riktigt alla finesser som finns i Japan.

På något sätt hoppas jag att vi slipper Toto i Sverige – självöppnande lock, värme i ringen och bidé i baljan blir lite übermycket för mig.

Lördag 13:e November

Efter betänketid hade stigen som pensionatsvärdinnan i förrgår sa var för igenväxt blivit mer framkomlig, kanske för att hon fått större förtroende för vår friluftsförmåga. Vi begav oss därför åstad jag och Emma med matsäck bestående av en blandning av nuddelsoppa, risbollar, nötter och klyftat äpple. Pensionatsvärdinnan hade också gjort en handritad karta som ett förtydligande till den tryckta, vilket senare visade sig vara värdefullt. Vi uppmanades att göra oss hörda genom diverse ljud eftersom det finns björn i bergen, ganska små sådana men ändå. Efter en stunds vandring först i cypresskog och sedan i något mer snårigt skog bestående av sassa = krypbambu, bokar, ek och diverse andra odefinierade lövträd började det bära av riktigt brant uppför. Det första vägvalet hade vi inte klarat utan det handritade tillägget. Allt efterhand visade det sig allt tydligare att kartan inte var helt att lita på. Lutningen var så brant att det ibland var nödvändigt att dra sig upp genom att hålla i träd och grenar, underlaget bestod av en tjock matta av fuktiga löv och senare några centimeter snö vilket inte gjorde det lättare. Plötsligt dök det upp ett mystiskt djur straxt bredvid stigen, var det en björn? Nja, men helt säkra var vi inte. Djuret var inte särskilt skyggt utan stod kvar ca 20 m från stigen medan vi passerade. Efter en och halv timme åt vi våra äppelklyftor. Det vart ännu brantare och halare, att eventuellt behöva gå tillbaks/nerför skulle vara extremt svårt. Efter ytterligare en halvtimme var vi uppe på den första toppen och fortsatte raskt vidare, först nedför vilket inte var helt lätt i snö och löv, speciellt för mig som inte hade så grovmönstrade skor. Efter en stunds uppför kom i in en skidnedfart och efter ytterligare en stund såg vi ett nytt exemplar av det konstiga djuret, det vart nu klart att det inte var en björn då den lämnade klövliknande spår. Jag tyckte det såg ut som en korsning mellan en get och en björn. Efter bara några minuter till var vi på toppen där vi sammanstrålade med Lena och Karin som åkt gondolen upp.
Efter matsäckslunch på toppresturangens uteservering tog vi sedan en körväg ned till byn, inte så brant men LÅNGT med mycket fina höstfärger längs vägen. Efter lite tempelsightseeing och vykortsköpande återvände vi till pensionatet delvis via en gammal salttransportväg. På pensionatet fick vi veta av värdfolket att det mystiska djuret (Emma hade fått en bild på det) var Kamoshika, ett fridlyst get/antilopdjur.
Efter ett hett bad, en öl och lite sömn var det dags för middag, maten har varit fantastisk god på pensionatet, i huvudsak japansk men med en del västerländska inslag. Vi har fått 4 rätter till middag. Vi passas upp av minst 2 personer ibland 4. Vi är också de enda gästerna på hela pensionatet.

Ständigt denna Buddha

Mina medresenärer tackade mig för att jag uppoffrade mig och avstod från besöket på fiskmarknaden i måndags morse – ha, jag fick en sovmorgon och en stund för mig själv på stadens gator mot att jag flyttade fyra ryggsäckar ner till receptionen. Och så fick jag sitta i lugn och ro och surfa en stund och kolla ställningen på resekontot osv. Det var i själva verket en skön morgon och förmiddag.

När man stiger ut på en bakgata i en storstad möts man av en speciell lukt – en blandning av avgaser, cigarettrök, asfalt, damm och – jag vet inte vad det är, egentligen, men det är en väldigt speciell doft. Lägg därtill ljummen luft och ganska hög luftfuktighet, såpass att det är disigt. Om man dessutom är medveten om att det är åtta minusgrader i Stockholm, så känns det ganska okej, faktiskt.

Så efter min softa morgon flanerade jag längs … mot Tawaramachis tunnelbanestation vid tiotiden på morgonen. Staden var vaken men kändes ganska loj – kanske lite baksmälla efter festivalen? Många affärer och småkrogar hade inte öppnat ännu, men de stora religiösa butikerna (husaltare, trummor och andra attiraljer för dyrkan, typiska för distriktet) hade öppet. Jag avstod från tunnelbanan och gick Asakusa-dori ända till Ueno station där jag skulle ta Yamanotelinjens lokaltåg till Tokyo station. Trottoartrafiken bestod av människor i olika åldrar, de flesta målmedvetet på väg åt samma håll som jag, samt mammor på cykel med barn på ryggen, på pakethållaren eller mellan sig och styret. Det måste vara ett idealiskt sätt att transportera sig korta sträckor i den här stora staden.

Till skillnad från häromdan, när vi vimsade omkring vid Ueno och letade mötespunkten, gick jag raka spåret till Asakusa Exit och in i centralhallen, där jag besökte Andersen och köpte gott och dyrt bröd – ställningen på resekontot tillät det.

Familjens fiskmarknadsbesökare återfann mig på Tokyo stations perrong för Yamanotelinjen i norra änden av det södergående tåget. Och sen bar det av till Kitakamakura med lokaltåg. Därifrån promenerade vi en stig mot Daibutsu. Den fantastiskt fridfulla, jättestora Buddhaskulpturen var lika vacker som vanligt.

Dess storlek och uttrycksfullhet gör att jag faktiskt nästan helt kan bortse från mängden av turister runt omkring. Jag vilade från ryggsäcken och satt en stund och betraktade den. Vi tände rökelse för Alhelgonahelgen något för sent, men i alla fall.

Därefter havet – vi gick ner till stranden och satt och såg ut över en annan storhet. Vi åt de sista kakorna (riktigt delikata av toscatyp) som jag köpt hos Andersen på Ueno och sen tog vi spårvagnslinjen Enoden från platsen.

Trots att vi var i rätt tid missade vi rusningstrafiken helt eftersom vi kom utifrån och åkte inåt – kanske var vi lite för tidiga, också. Åter vid Tawaramachi ledde Emma oss till ett ekologiskt hamburgerställe som var helfräscht och hade mycket goda burgare.

Resten av kvällen har ägnats åt ångest över rese- och boendebokningar och själva bokningarna. Tack, snälla pojken i receptionen, som hjälpte oss med telefonsamtal, internet och till och med gick med mig till Family Mart för att boka bussbiljetter! Men oj, vad svettig jag blev av alla beslut som vi blev tvungna att fatta! Vi ska bo på K's House onsen i Ito näst sista natten och på ett lyxhotell i Kyoto sista natten – fast Peter får återvända hit till K's House Oasis sista natten innan han åker till Narita!

Och nu är det läggdags! I morgon blir det alperna!

Resumé

Igår klarade vi av Ginzas shoppingkvarter, med flashiga designers, ännu mer hantverk och en saluhall som fick hötorgshallen att framstå som sjaskig, stillsam och grådaskig. Vidare avverkade vi Harajukus hysteriska ungdomsmodegator och Hondas showroom, samt en enorm festival vid ett shintotempel med fruktansvärda mängder mat och små gubbar som snidade figurer ur het sockermassa.

Idag vaknade vi tidigt och åkte till Tokyos välkända fiskmarknad som enligt uppgift har en omsättning på 2246 ton fisk och skaldjur. Om dagen. Vi missade den mest händelserika delen; auktionerna eftersom vi var mindre sugna på att vara där redan vid femtiden. Efter detta sammanstrålade familjen på Tokyo station och åkte mot Kamakura för en stillsam promenad i skogen mot en välkänd stor Buddha-staty. Sedan såg vi havet.

Imorgon ska vi åka mot alperna. Där finns det kanske inget internet, men misströsta icke. Vi klarar oss nog ändå.

Nu är jag trött. Därför ska jag sova.

Kultur och konsumism - samt sashimi

Klockan är omkring åtta och omkring mig har jag en uppvaknande miljonstad och en sovande familj. I går kväll slog vi oss loss och åt sashimi och sushi (olika former av rå och knappt tillagad fisk) på något som med våra mått mätt var en lyxkrog. Det blev dyrt, men vi har ju inte ätit så dyrt hittills på resan – är man i Tokyo så är man.

Men låt mig börja från början. Den för dagen tillfälligtvis kulturella delen av familjen följde med en grupp vimsiga japanska damer av den sort som gillar att umgås med utlänningar till en shamisenskola. (Nu var jag föraktfull mot de snälla tanterna, som verkligen ansträngde sig för att ge oss en intressant timme, men de hade flera av de drag som jag har svårt för hos japaner – det kommer kanske en betraktelse om det så småningom).

Emma och Karin gjorde tappra försök att lära sig spela folksången Sakura på japansk luta, shamisen, under ledning av en sträng lärarinna som bara pratade japanska – varierande var framgången.

Under tiden blev jag klädd i en informell sommarkimono. På något sätt passade den bättre nu än förra gången jag utsattes för samma sak, tjugo kilo och tjugofem år senare. Kanske beror det på att jag är mer jämntjock nu, vilket är målet för utseendet när man är iklädd kimono – man ska vara lika jämntjock som en ätpinne. Och Karin blev en fin ätpinne i sin blå kimono.

Efter kulturutbytet lyckades vi övertyga damerna om att vi faktiskt skulle hitta den ganska självklara vägen till Ueno och de släppte iväg oss på egen hand. Vi gick snabbt åt motsatta hållet, för vi var på jakt efter plastmat. Omvandlade till våra sedvanliga konsumistiska jag spankulerade vi i nån timme längs Kappabashi-dori, där de flesta butiker säljer köksutensilier av alla upptänkliga slag. Jag köpte en keramikmortel med trästöt för finfördelning av sesamfrön, vitlök o dyl och lite annat, mer plastigt än gott.

Peter hade under tiden ägnat sig åt sin typ av konsumism i kvarter där kameror säljs. Efter viss möda lyckades vi hitta stället där vi tror att vi hade kommit överens om att träffa honom ( Ueno-stationen är något större och mer komplicerad än jag mindes). Eftersom det var en stund kvar till den bestämda tiden strosade vi runt i centralhallen och njöt av bl.a. doften av äkta bröd på ett bageri som heter Andersen. Sen stötte vi ihop med familjens överhuvud på ett helt annat ställe än vi bestämt.

Därefter utsatte vi oss för Roppongi Hills – ett av Tokyos mest fashionabla områden numera. En bostad där kan tydligen kosta en miljon euro i årshyra eller i inköp (lite oklart från vår nederländska källa på hostelet). Det är ett antal höghus och ett köpcentrum av det mer omfattande slaget som byggdes på en kulle i början av 2000-talet. Det mest spektakulära huset är ett omfångsrikt femtiofyravåningshus med utsiktsvåning och ett stort konstmuseum och galleri på de översta våningarna. Dit upp åkte vi och det var häftigare än väntat att se Tokyo från ovan – trots höjdarpriser, hisskräck och jordbävningsnoja var det värt varenda yenare och hjärtklappning. Efter ett tag glömde man alla farhågor och konstmuséet var en riktig höjdare.

Efter Mori Tower itererade vi oss fram till sushirestaurangen Fukuzushi. Återigen imponerades jag av Peters och Emmas orienterarskicklighet. Den ligger på en bakgata omgiven av parkeringsplatser i en oansenlig kåk. Upplevelsen var verkligen något utöver det vanliga och egentligen svår att beskriva. Ni får helt enkelt åka dit själva och pröva! Peter följer säkert gärna med och visar vägen.

Därefter följde en stunds minneskavalkad då Peter och jag försökte hitta Sweden Senta Biru (Sweden Center Building) men tvingades dra slutsatsen att huset troligen demolerats för att ge plats åt ett nytt depaato (varuhus). Suck. Efter ytterligare orienterarmödor hittade vi i alla fall restaurangen Lilla Dalarna på dess nya ställe, en våning upp i ett hus något kvarter bort från den gamla lokaliteten.

Och sen skulle jag försöka blogga … Orken tröt när lobbyn på hostelet fylldes av musik på ganska hög volym i kombination med en finalmatch i baseboll på teve på hög volym med en högljudd japan framför och sen djävlades tangentbordet på hosteldatorn med mig.

Så då blev det bingen i stället.

This one is for Anja

På promenad i närheten av Tokyo station fick jag se detta, en invigning av någon sorts evenemang.

The loneliest city of all

På plats i Tokyo ekar den gamla Sahara Hotnights-dängan hjälplöst i mitt huvud, ungefär som när jag sorterandes post till Recall i Östersund fann mig själv nynnandes på "Trying to Recall" (minns ni skolfröken?) Efter några turer i de närmaste kvarteren hyser jag dock misstankar om att epitetet härstammar från någon metafor som rört sig i Maria Anderssons närhet vid författandet, för vad som skulle göra den här staden mer eller mindre ensam än någon annan är oklart.

Här i 12-miljonersstaden har ännu ett K's House tagit emot oss med utomordentlig service, välstädat och tillmötesgående personal. Eftersom dagens äventyr redan fått en ordentlig genomgång av mer belästa skribenter tänkte jag att det såhär halvvägs in i resan kanske är dags för lite reflektioner över kulturella skillnader. Åker man över halva jordklotet bereder man sig på saker som att inte kunna läsa skyltar, hamna i en buddhistisk mentalitet och äta ris till varje måltid - däremot kanske inte på att bli tilltalad av ett badkar. Därför:

Lista över iakttagelser och små oväntade saker
- Alla städer värda namnet har särskilda präglade gatstenar för blinda att följa
- Små japanska farbröder har påfallande ofta fiskehatt, och små japanska tanter har påfallande ofta en stor solskärm (enligt uppgift för att inte bli solbrända)
- I princip alla cyklar har cykelkorg - men inte pakethållare
- Däremot finns det i varje gathörn (och det är inte bara en klichéartad lägesbeskrivning) en drickaautomat
- Nämnda automater säljer dessutom både kall och varm dryck. I burk.
- I Japan får man äta sushi med händerna
- De flesta bilarna är mer eller mindre kubistiskt utformade, av utrymmesskäl?
- Bagerier är bland de roligaste butikerna att gå i, för brödet är så otroligt fantasifullt utformat. Det finns ingen hejd på vad man kan stoppa i en bulle!
- Motorcyklar på över 400 cc är en väldigt ovanlig syn
- Det finns inga papperskorgar!

Och ja, allt ni hört om japanska toaletter är sant.

Från Takayama till Tokyo

Efter en natt där vi vart störda av ett gäng spansktalande turister som vi inte såg men väl hörde genom pappersväggarna hoppade vi på en dieseldrivet sk. Limited express. Tåget slingrade sig igenom smala bergsklyftor med låg fart och gjorde bara skäl för namnet express map. antalet stationer det stannade vid, 17 mil på 2,5 timmar, men vackra sådana. Svårt att göra naturen rättvisa men ett försök:

I Nagoya bytte vi till det riktiga snabbtåget Shinkansen, mellanvarianten som stannar vid 4 ställen mellan Nagoya och Tokyo. Det tog 2 timmar för 27 mil, dvs ca 180 km/h i medelfart, inte så illa. Det snabbaste gör sträckan på betydligt under 2 timmar utan stopp. Det går ett snabbtåg var 10:e min i lågtrafik på denna sträcka och varje tågsätt består normalt av 16 vagnar (jmfr X2000 med 5 -6 vagnar) . För den inte så tågintresserade delen av mänskligheten, den som inte uppnått satori, den totala upplysningen, kan det vára av mer intresse att veta att man längs nämnda sträcka se se det heliga berget, också Japans högsta, Fuji ca 3800 m öh. Idag var det nästan klart vilket resulterade i dessa bilder.

Väl i Tokyo tog vi oss till vårt vandrarhem i Asukusa via ett lokaltåg och en tunnelbana, vi är alltså nu vid den röda pricken nedan (tunnelbanekarta):

Ha ha..

Shit, just vart det en mindre jordbävning, taklampor och blommar började röra sig i en minut ca, ingen fara dock.

Biffbullar och fotbad

Det verkar ha fallit på min lott att skriva om dagarna med tidiga morgnar. För imorse ringde väckarklockan redan 0700. Då var det dock hemskt kallt överallt utom under täckena, så vi låg kvar ett litet tag och ackumulerade värme och mod för att våga oss utanför våra futoner. Därefter åt vi frukost i templets gemensamma kök tillsammans med två trevliga kanadensare som vi pratade litet med.

Sedan gick vi mot dagens första hållplats, nämligen en av de två morgonmarknader som hålls varje dag här i Takayama. På marknaden inhandlade vi ingredienser till kvällens middag som vi snart ska laga.



Det var lite småkallt på morgonen, men molnen sprack snart upp och framåt 10-tiden var det strålande solsken. Kylan hängde kvar lite i luften, men det var bara trevligt till kontrast från det varmfuktiga klimat som vi upplevt hittills. Vi gick vidare till nästa marknad där det var lite mer hantverk, framförallt fanns det mycket väldigt vackra träsniderier. Från marknaden lurades vi in i vad vi trodde var en liten souvenirbutik som visade sig vara en hantverksbutik som visade sig vara en smyckesaffär som visade sig vara ett möbelvaruhus... vi blev fast där ett tag. Kom ut därifrån med inte alls allt som vi velat köpa, om så hade varit fallet skulle vi ha behövt ta ett lastfartyg hem.

Regionen vi befinner oss i nu är kända för sitt fina nötkött, alltså åt vi kött till lunch. Mor och far åt varsin "beef bun", en ångkokt degbulle med hackat kött och grönsaker i mitten, medan jag och Emma åt varsin "Takayama burger", en helt vanlig hamburgare med ovanligt gott kött i.


Efter marknaderna strosade vi runt på stan ett tag, för att sedan börja bestiga en sluttning för att påbörja en liten tempelvandring. Tidigt in på vandringen avvek dock Emma för att ägna sig åt lite mer kommersiella sysslor. Vi såg ett antal fina tempel med tillhörande trädgårdar, det var en trivsam promenad med fina höstfärger. Dessutom blev det en liten nostalgitripp för den äldre generationen, då vi hittade templet de bodde på när de var här i Takayama för 26 år sedan.


När vi kom ner till stan igen efter tempelturen kändes våra fötter lite trötta, så jag och mor bestämde oss för att testa något vi gick förbi igår och var lite nyfikna på: public foot bath. Det var en liten bassäng med hett mineralvatten som stod mitt inne i stan på trottoaren. Det var, som vi kunde förstå, gratis. Och det tackar man ju inte nej till. Det var hemskt varmt och hemskt trevligt.

--------------------MATLAGNINGS-INTERMISSION-----------------------------------

Okej, tillbaka från köket och middagen. Vi lagade någon slags misosoppa med potatis och diverse grönsaker från marknaden. Den blev utsökt, och passade bra efter en något kylslagen dag. Nu har klockan hunnit bli tjugo i åtta, och resten av kvällen spenderas med bokläsning för några, surfning för andra, och kvällsfotosafari för vissa. Lite allmän rekreation sådär. Skönt att ta det lite lugnt, för imorgon bär det av till den myllrande storstaden Tokyo!

Från Kyoto till Takayama

Sitter på tatamimattan (risbastgolvmatta) i vårt rum på Zenko-ji templet Takayama. Fotogenkaminen susar och temperaturen har snart stigit till 15 C. Blogginlägget skrivs via templets trådlösa nätverk, munkarna hänger med! Takayama ligger i kanten av japanska alperna som har toppar på drygt 3000 m, stan ligger på 700 meter.
Dagen började i Kyoto där vi övernattade på vandrarhem efter att tidigare bott en natt till hos våra bekanta utanför Kyoto där vi var i början. Vissa = jag var kulturella och besökte tempel andra bedrev kommersiella aktiviteter. Jag besökte ett tempel område, Daito-ku-ji, med en rad mindre zen-buddistiska tempel. Fler av templen har fördelen att de är små och inte tar emot större grupper eller skolbarn och man därför kan finna lugn och ro. Jag tillbringade en lång stund i Ryogen-in som trots sin litenhet har flera mycket berömda (men små) trädgårdar. Här är en bild från den mest kända:

Mossa är något som återkommer i många tempel, vet inte riktigt vad den har för betydelse men den gör sig bra tillsammans med de övriga elementen i ett tempel, sten, grus, obehandlat eller mörkt trä och träd, ofta bambu barrträd. Här är en bild från baksidan av templet::

Han också med en kortare session i Koto-in, mest känt för sitt tehus som jag dock inte såg:

Efter återförening med den kommersiella delen av familjen köpte vi de numera obligatoriska tågåkar benton´na. Bento är en matlåda som man köper på stationen baserad på, gissa, ja det är rätt, RIS. Riset kombineras med olika vegetabilier mer eller mindre mjölksyrade och/eller sötade. Fisk och kött kan också ingå. Är betydligt godare än vad det låter ! Efter ett tågbyte och totalt 3 timmar var vi framme här i Takayama.
All elektronik är på laddning, dator, kamera och mobiltelefoner, det är bara att skruva ned kaminen och gå och lägga sig, eller kanske ta en kopp grönt te i köket.

Tsuwano - igen

En tågälskare fick också sig lite till livs, det visade sig att man kör utflyktståg med ånglok till Tsuwano vid vissa tillfällen:

Det visar sig också att det finns ganska mycket taxar i Japan, de flesta verkar dock ha korsats ganska mycket, tex:

Ett par dagar efter Hiroshima

 

I Hiroshima grät jag. Man kan stå framför A-Bomb Dome och kaxigt säga: ”Varför låter de det här skrotet stå kvar?” och allteftersom tappa tålamodet med de japanska mellanstadiebarnen som plockar engelskapoäng genom att samla på utlänningar att ställa frågor till. ”Where are you from?” ”How do you like peace?”

Och sen, när man kommer in i Peace Memorial Museum, är man helt skyddslös inför det omsorgsfullt dokumenterade mänskliga lidande som föregick och följde efter atombomben och det möjliga framtida mänskliga lidande som kärnvapenarsenaler världen över bär på. Det är tyst därinne, fastän lokalerna är fulla av folk. Det är inte bara jag som gråter ljudlöst. Fyra höga väggar är täckta av telegram från alla Hiroshimas borgmästare till kärnvapenstaters regeringschefer med vädjanden om att sluta provsprängningar. Det senaste står för sig själv på ett ställ bredvid väggen och skrevs så sent som den 13 oktober i år till Barack Obama för att USA gjorde en subcritical detonation då.

Var finns det nån lista att skriva på? Jag måste få protestera, jag måste få stötta nåt!!! Jo, det fanns ett upprop att skriva på, på webben eller på papper. Tagna skrev vi på, alla fyra. Mayors for Peace och befolkningarna i Hiroshima och Nagasaki kämpar vidare för att resten av mänskligheten ska slippa det öde som drabbade dem.

Andra dan i Hiroshima gjorde inte lika djupt intryck men var trevlig ändå. Peter, Karin och Lena for med tåg och färja till Miyajima och besåg den stora tempelanläggningen. Där finns en av Japans största sevärdheter, shintoporten i havet. Men det var nästan resten av anläggningen som var mest imponerande, taktäckta bryggor, många tempel och en jättelik (1.300 kvm) hall som uppfördes på uppdrag av Tokugawa Ieyasu som bibliotek/utbildningsanstalt, men blev stående utan väggar och innertak när han dog. På eftermiddagen ledde Emma oss till ett hembygdsmuseum där det enda engelska ord som fanns (nästan) var ”BOX” på en papplåda där man skulle lägga enkätsvar – på japanska.

Det var tur att vi gick till atombombsmuséet första eftermiddagen, så att man slapp bli deprimerad resten av vistelsen i Hiroshima, som Karin sa.

Men stället vi bodde på blev man inte deprimerad av – K's House Hiroshima är ett rent, välskött, billigt hostel med oerhört vänlig och hjälpsam personal, som hjälpte oss jättemycket med internätet och med att boka boende längre fram på resan. Det ligger nära järnvägsstationen och är lätt att hitta. Trots att det är mitt i stan är det förvånansvärt tyst om natten. Och det är nära till en massa restauranger med god mat – vi åt okonomiyaki (japanska pannkakor med grönsaker och annat man råkar ha hemma, gräddat på en teppan-yaki-häll) ena kvällen och exklusiv pizza och pasta nästa.

På det hela taget var Hiroshima en trevlig stad, luftig och öppen och med spårvagnar.

30 och 31 oktober, 1 november

Tillbaka i soffan hos våra vänner i Kyotanabe efter utnyttjande av de första fem dagarna på våra fjorton dagars Rail Pass, nu för en snabbvisit med ett planerat besök vid den stora sjön Biwa-ko och ett välkänt samurajslott imorgon. Sedan tänker vi återigen stiga ombord på snabbtåget Shinkansen för fortsätta utforska det japanska järnvägsnätet.

Bloggfrekvensen har de senaste dagarna blivit lidande, främst på grund av internetbrist i den sömniga bergsbyn Tsuwano som istället för WLAN bjöd på ånglok, vidunderliga vyer och karpar i parti och minut. Det bjöds ingen egentlig förklaring till varför, men i stadens många kanaler och dammar kryllade det av karpar likt barnfamiljer på Skara Sommarland. Jag uppfyllde en barndomsdröm sedan min tidigare vistelse i Japan och klappade (läs petade) ett särdeles praktfullt exemplar (70 cm lång, ~15 cm i diameter) på ryggen. Då blev jag hindrad av mina snikna föräldrar, nu är jag myndig så ingen kunde stoppa mig! Vi hyser även starka misstankar om att sashimin vi serverades på vår ryokan var en,eh, lokal specialitet...

Förutom antastande av karpar hann vi också med att åka en extremt obehaglig stollift




upp på ett berg i anslutning till staden och företa en kort vandring längs en vältrampad stig till en slottsruin som ackompanjerades av en vidunderlig utsikt. Berg kan de i det här landet!





För att skrämma bort de människoätande björnarna i den här mycket oländiga vildmarken tvingades vi bära en (för att citera guideboken) "dingly dangly bear bell". Karin fick den äran och klingande disharmoniskt fram längs bergsryggen, här och var besvarad av bjällror från japanska turister som funnit sig i samma öde.

Äventyren utgick från boendet i Tsuwano; vårt första på ett ryokan, ett traditionellt hotell där man bjuds frukost och middag i husvärdinnans regi: klassisk japansk mat som misosoppa och ris till frukost. Dock inga råa ägg, till vår stora besvikelse. Sover och bor i övrigt gör man på tatamigolvet, mattor av vävd bambu och alla aktiviteter (bortsett från måhända sömnen) företas sittande på knä. Pain. Väggarna är skjutdörrar i papper. Kort sagt, traditionellt japanskt även om detta ryokan nog sett en och annan västerländsk gäst med tanke på exempelvis den lilla tallriken med korv och omelett vi serverades i morse. Vi slapp emellertid upplevelsen från japanresan -93 när värdinnan bestämt hävdade att västerländska barn inte kunde äta ris och uppmanade oss att gå och äta på caféet runt hörnet. Det enda det här västerländska barnet inte klarar är att sitta på knä en längre tid!

Stay tuned, we'll be back with you shortly

Emma

Torsdag 28 oktober. Ground Zero.

Vi böjer våra huvuden inför tanken på vad som hände i Hiroshima.
http://www.pcf.city.hiroshima.jp/index_e2.html

27 oktober

Den 27:e oktober åkte vi in till Kyoto med Kayoko-san med bil eftersom hon skulle på ett läkarbesök, det tog ca 2 - 3 ggr så lång tid som att åka tåg pga bilkörer. Vi hyrde var sin cykel i en "cykelautomat". Sedan cyklade vi på diverse smågator tvärsigenom Kyoto och såg mycket folkliv och bla yttre delen av kejsarpalatset och en resturang som hette Lilla Stockholm. Cykelkulturen i Japan är anarkistisk, trottoar, höger eller vänster spelar ingen roll !! Vi åt lunch på en ramen-ya, nudelsopperesturang:

Efter lunchen fortsatte vi till Kinkakuji ett av Japans mest berömda tempel känt för sin förgyllda paviljong.
Sen cyklade vi tillbaka och tittade på div. saker på vägen, bla det tempel där ikebanakonsten "uppfanns". Det var kul att cykla, det ger en frihetskänsla och man hinner se mer än om man bara går. När vi skulle lämna tillbaks cyklarna i "automaten" så hade den "lagt av" och eftersom den var obemannade fick vi cykla till en annan nåra kilometer bort.Med en kombination av tunnelbana och lokaltåg tog vi oss sedan tillbaks till våra värdar utanför Kyoto som tog emot oss vid stationen fvb SUSHI ! Suhii resturangen var av typ transportband där man sitter vid ett löpande band där kockarna kontinuerligt fyller på med nya rätter.Tallrikarnas är i olika färger utgående från pris på sushin på tallriken och notan klaras av genom att man samlar tallrikarna och sedan visar dem för servitrisen som räknar ut priset.
På kvällen ha de vi en lång diskusion om våran vidare eftersom vädret blivit ganska dåligt och vår pilgrimsvanndring befanns olämplig. Så vi bestämde oss för att åka till Hiroshima istället.

26 oktober

Idag blev första dagen utan sovmorgon - vi klev upp klockan halv åtta. Detta för att vi skulle träffa en gammal bekant, Hiroki Nanko, som är på tjänsteresa i Japan. Han hade hälsat på sina föräldrar och skulle nu vidare till en industrimässa, men innan dess hann han med att träffa oss.

För mig, Emma och Lena var det dessutom tågåkningspremiär, vi tog nämligen pendeltåget in till Kyoto Station där vi skulle träffa Nanko.

Tågåkningen gick som på räls, det var lätt och smidigt att köpa biljetter från en liten automat på stationen.

Väl framme på Kyoto Station hittade vi snabbt Nanko, och därifrån gick vi på tempel-dejt.

Templet ifråga var ett buddhistiskt tempel som hette Toji, som betyder öster. Det var väldigt vackert, och det var intressant att kolla på arkitekturen och gudabilderna.

Nanko demonstrerade hur vi skulle klappa sköldpaddan på huvudet och sedan på sitt eget huvud, för att bota huvudvärk.

När vi hade turistat klart runt templet så vinkade vi av Nanko, och gav oss av mot Osaka. Där åt vi först lunch bestående av bento, en slags lunchlåda, och sedan gick vi på Yodobashi, en stor teknik-affär. Familjens två foto-entusiaster finkammade kamerabeståndet, utan att hitta något föll dem i smaken. Men det var roligt att kolla och klämma på alla kameror, trots den hysteriska musiken som spelades i butikens högtalare.

Onwards! Vi bestämde oss för att gå till ett kvarter som Emmas japanske skolkamrat tipsat om, Dotonbori. Med tankegångarna "Tunnelbanor är för mesar" och "Det är trevligt att gå!", bestämde vi oss för att gå hela vägen dit. Vi tog dock inte med i beräkningarna att Osaka är en väldigt stor stad, även om den på kartan såg ganska liten ut. Så det tog ett tag att gå. Det var trevligt att gå, och vi såg mycket intressant på vägen. Men det tog lite längre tid än planerat, så när vi väl kom fram till kvarteret hann vi inte se oss omkring så mycket som vi hade tänkt. Ändock, det var en trevlig vandring. Vi avslutade det hela med att gå igenom en stor marknad, där det såldes allt möjligt, men framförallt fisk.

Med ett stopp för att gå igenom slottsparken och glimta slottet genom plommonträden, begav vi oss nu hemåt. Väl hemma blev vi serverade en deliciös kycklingsoppa av Kayoko, något som passade oss mycket bra eftersom vi var lite kylslagna efter eftermiddagens hårda vindar. En värdig avslutning på en trevlig dag.