Hemma igen. Den äldre generationen i familjen funderar mycket på Japan. Att komma dit var på sätt och vis som att komma hem. Även om det fortfarande är så mycket vi inte begriper oss på så var det i alla fall en hemkomst till det obegripliga. Mycket hade förändrats men mycket var sig likt.
Japaner av skiftande storlek på lokaltåg i Kyoto, varav en med ljusa slingor i håret
För tjugofem år sen var alla japaner svarthåriga, kortvuxna och nätta i kroppen, och de enda gaijin (utlänningar) som pratade japanska var sådana som var eller hade varit gifta/sambor med japaner. Numera är många japaner långa, korpulenta och har färgat hår – och man stöter ofta på utlänningar som pratar japanska. Peter satt bredvid en japan som var direkt fet på flyget hem – sådana såg man aldrig förr, bortsett från brottarna, förstås. Skillnaden i kroppskonstitution beror antagligen på att det äts mycket mer kött nu än förr.
Även om mycket fortfarande apas efter västerlandet (dvs mest det stora landet i öster, USA) så sker det på ett annat sätt. Man härmar inte rakt av, utan man tar till sig det man är intresserad av och gör det rakryggat och med egna fiffiga tillägg (se t.ex.
krönikan om toaletterna). Jag tyckte mig uppfatta en annan stolthet hanteringen av inlånen.
Och trots allt i landet som är så främmande så finns det något där som jag vill höra samman med. Hur människorna samverkar för att tillvaron ska flyta behagligt. Hur man smidigt och graciöst undviker krockar i trängsel och annars ... Hur man på trånga utrymmen och i fula miljöer försöker skapa en oas att vila ögat på i form av en vacker blomma i en vas eller en kruka.
Små, små blommor i små, små vaser längs en hårt trafikerad gata i Kyoto
Eller är det ...
att folk är snälla mot oss? Anstränger sig för att hjälpa till? Att det går att få kontakt trots språkbarriären? Att tågen alltid går i tid och är rena och fräscha?
Shinkansen Superexpress på viadukten strax söder om Kyoto Station, därunder en annan tågviadukt
Eller sinnesintrycken: Lukter, ljud, känslan i luften, ljuset, men mest lukter. Höstens doft av bränd halm, en dunst av avlopp, ljuvlig doft av en blomma mitt i avgasmoln – och syntetiska lukter av rengöringsmedel och parfymer. Elektroniska ljudsignaler, plinganden, plonganden, musiksnuttar vid övergångsställen, järnvägsövergångar, sightseeing spots, utryckningsfordon. Smaker: salt shoyu, söta bönkakor – som man nog kan lära sig gilla – subtil citrusarom i en buljongsoppa, obekanta örtkryddor, ofta smak av hav, tång och fisk – inte skarpa, överväldigande, snarare lugna, milda, svårupptäckta aromer.
Sashimiuppläggning på sushirestaurangen Fukuzushi i Roppongi, Tokyo
Människor som omger sitt tal med mängder av artighetsramsor och bugar mot varandra i stället för att lyfta handen till hälsning eller avsked. Röster som sjunger i stället för ropar: okainasai, tadaimaa, irrasshaimase, itterasshai, arigato gozaimasu – ljusa tonlägen, tonhöjning på slutet, allt låter positivt, glatt, uppmuntrande.
Provsmakning av japanskt godis bland hojtande försäljare på varuhuset Mitsukoshi i Ginza-Tokyo
Och så myntets baksida, ifrågasättandet som kommer efter ett tag: Varför fjäskar de så förgjordat? Vad finns bakom den hövliga ytan? Måste de alltid buga så djupt? Vilka är det som ser till att det är så rent och snyggt överallt? Varför är det så många gamlingar som sköter skitjobb? Hur låsta är rollerna folk har?
Ja, hur värderas arbete egentligen? Det måste finnas oerhört många människor som har det knapert – det finns så många småbutiker och smårestauranger vars omsättning verkar vara ganska mager. Och många mänskor sysselsätts med att stå och dirigera trafik utanför parkeringsgaragen, städa gatorna och annat som vi uppfattar som fullkomligt meningslösa arbetsuppgifter. Samtidigt finns det ställen som varuhuset Wako i Ginza i Tokyo, där det känns som om varje vara kostar lika mycket som årsomsättningen i en liten butik på Asakusas bakgator.
Men kan det finnas ett annat värde än pengar och lön i arbete? Arbete av lojalitet, av stolthet, av plikt? Rentav av glädje? Som tanterna och farbröderna som sopar höstlöv i parker och tempelträdgårdar.
Lilla, lilla farbrorn sopar långa, långa trappan upp till templet i Ito
Så många frågor och så få svar – kanske en förklaring till lockelsen. En sak till: När man inte förstår särskilt mycket så behöver man inte ta särskilt mycket ansvar. På det sättet kan tillvaron i det främmande kännas lättare.
Porten till det japanska, Miya-jima norr om Hiroshima