Kultur och konsumism - samt sashimi

Klockan är omkring åtta och omkring mig har jag en uppvaknande miljonstad och en sovande familj. I går kväll slog vi oss loss och åt sashimi och sushi (olika former av rå och knappt tillagad fisk) på något som med våra mått mätt var en lyxkrog. Det blev dyrt, men vi har ju inte ätit så dyrt hittills på resan – är man i Tokyo så är man.

Men låt mig börja från början. Den för dagen tillfälligtvis kulturella delen av familjen följde med en grupp vimsiga japanska damer av den sort som gillar att umgås med utlänningar till en shamisenskola. (Nu var jag föraktfull mot de snälla tanterna, som verkligen ansträngde sig för att ge oss en intressant timme, men de hade flera av de drag som jag har svårt för hos japaner – det kommer kanske en betraktelse om det så småningom).

Emma och Karin gjorde tappra försök att lära sig spela folksången Sakura på japansk luta, shamisen, under ledning av en sträng lärarinna som bara pratade japanska – varierande var framgången.

Under tiden blev jag klädd i en informell sommarkimono. På något sätt passade den bättre nu än förra gången jag utsattes för samma sak, tjugo kilo och tjugofem år senare. Kanske beror det på att jag är mer jämntjock nu, vilket är målet för utseendet när man är iklädd kimono – man ska vara lika jämntjock som en ätpinne. Och Karin blev en fin ätpinne i sin blå kimono.

Efter kulturutbytet lyckades vi övertyga damerna om att vi faktiskt skulle hitta den ganska självklara vägen till Ueno och de släppte iväg oss på egen hand. Vi gick snabbt åt motsatta hållet, för vi var på jakt efter plastmat. Omvandlade till våra sedvanliga konsumistiska jag spankulerade vi i nån timme längs Kappabashi-dori, där de flesta butiker säljer köksutensilier av alla upptänkliga slag. Jag köpte en keramikmortel med trästöt för finfördelning av sesamfrön, vitlök o dyl och lite annat, mer plastigt än gott.

Peter hade under tiden ägnat sig åt sin typ av konsumism i kvarter där kameror säljs. Efter viss möda lyckades vi hitta stället där vi tror att vi hade kommit överens om att träffa honom ( Ueno-stationen är något större och mer komplicerad än jag mindes). Eftersom det var en stund kvar till den bestämda tiden strosade vi runt i centralhallen och njöt av bl.a. doften av äkta bröd på ett bageri som heter Andersen. Sen stötte vi ihop med familjens överhuvud på ett helt annat ställe än vi bestämt.

Därefter utsatte vi oss för Roppongi Hills – ett av Tokyos mest fashionabla områden numera. En bostad där kan tydligen kosta en miljon euro i årshyra eller i inköp (lite oklart från vår nederländska källa på hostelet). Det är ett antal höghus och ett köpcentrum av det mer omfattande slaget som byggdes på en kulle i början av 2000-talet. Det mest spektakulära huset är ett omfångsrikt femtiofyravåningshus med utsiktsvåning och ett stort konstmuseum och galleri på de översta våningarna. Dit upp åkte vi och det var häftigare än väntat att se Tokyo från ovan – trots höjdarpriser, hisskräck och jordbävningsnoja var det värt varenda yenare och hjärtklappning. Efter ett tag glömde man alla farhågor och konstmuséet var en riktig höjdare.

Efter Mori Tower itererade vi oss fram till sushirestaurangen Fukuzushi. Återigen imponerades jag av Peters och Emmas orienterarskicklighet. Den ligger på en bakgata omgiven av parkeringsplatser i en oansenlig kåk. Upplevelsen var verkligen något utöver det vanliga och egentligen svår att beskriva. Ni får helt enkelt åka dit själva och pröva! Peter följer säkert gärna med och visar vägen.

Därefter följde en stunds minneskavalkad då Peter och jag försökte hitta Sweden Senta Biru (Sweden Center Building) men tvingades dra slutsatsen att huset troligen demolerats för att ge plats åt ett nytt depaato (varuhus). Suck. Efter ytterligare orienterarmödor hittade vi i alla fall restaurangen Lilla Dalarna på dess nya ställe, en våning upp i ett hus något kvarter bort från den gamla lokaliteten.

Och sen skulle jag försöka blogga … Orken tröt när lobbyn på hostelet fylldes av musik på ganska hög volym i kombination med en finalmatch i baseboll på teve på hög volym med en högljudd japan framför och sen djävlades tangentbordet på hosteldatorn med mig.

Så då blev det bingen i stället.