På pang i japanska alperna

Någon gång i min forntida barndom bodde jag på pensionat med min familj, på Öland och på Bornholm. Jag har vaga minnen av många gäster och mycket mat – men minns tydligt en dansk vaniljpudding som var sagolikt god. Nu bor vi på pensionat i Hakuba i Kita-Alps – den nordliga delen av japanska alperna. Hela detta område var platsen för de olympiska vinterspelen 1998. Nagano är centralorten.

Vi var de enda gästerna i lågsäsong på ett pensionat ägt av den trevliga och hjälpsamma familjen Shiiki.

Pensionatet Shiroii Terrace Pension

Dottern Kaoru, som pratar hyfsad engelska, skjutsar oss dit vi vill om vi vill och åkte med oss på en dagsutflykt till Japans största wasabiodling i onsdags.

Men det är som sagt lågsäsong. Vi säger då och då att vi har haft en väldig tur med vädret under hela resan och det stämmer ju förstås. Vi har inte fått mycket regn på oss, det har varit behaglig temperatur etc, men vi hade ju en jätteotur första veckan när den där oberäkneliga, onormalt sena tyfonen slog våra planer på pilgrimsvandring i Wakayama i spillror. Den oturen förde oss till detta alpinsportområde i november. Jo, man kan vandra här, men vandringssäsongen är över. Jo, det är ett populärt område för vintersport och vid vinterolympiaden kördes vissa grenar här, men vintersäsongen har inte börjat än. Off season i kubik, alltså. Ett sånt ställe dit prettofotografer åker för att plåta, som familjens värsta cyniker sa.

Fast lite har vi hittat att göra, med stor hjälp av våra värdar. Wasabiodlingen Dai Oo några mil söderut var en höjdare – den japanska, gröna pepparroten har nog inte särskilt mycket att göra med vår vita variant, rent genetiskt.

Wasabi odlas på grusbäddar i strömmande, friskt bergsvatten, har runda blad och en grön, knölig rot. Odlingsanläggningen vi besökte bestod följaktligen av ett delta av odlingsbäddar med wasabi i olika tillväxtstadier. Som så mycket annat i det här landet verkade odlingen och förädlingen vara mycket arbetskrävande: där fanns gott om folk som bearbetade gruset i deltat och skördade rötterna och blasten. Vi åt lunch där, och all mat var kryddad med wasabi och dekorerad med stjälkar och blad av wasabi. Till maten drack vi wasabi-öl.

Kampai!

Allt var relativt starkt och mycket gott. Det kändes inte det minsta tillgjort, som man skulle kunna ha tänkt sig. Wasabi måste helt enkelt vara en mycket varierbar krydda. Lunchen avslutades med wasabimjukglass – gottigottgott. Inte starkt, men ändå med wasabins arom som smyger sig upp i näsan.

Andra dagen i Hakuba ägnade Peter och Emma åt brant vandring upp på en av de lägre topparna i området, Iwatake, 1.289 möh. Karin och jag åkte den enda gondollift som körs off season till samma topp. Bergets högsta punkt visade sig vara bara en liten knöl på en rundad kulle

Karin har bestigit Iwatake, 1289,62 m ö h

med liftstationer och en jättestor restaurang som var mer eller mindre stängd. Utsikten över snötäckta, branta toppar och den avsmalnande dalen med byarna nedanför var bedårande.

Efter lunchen valde vi en väg som inte fanns på kartan men ledde neråt och visade sig mynna i vägen från byn till panget. Vi tog en extra tur bort till gondolliftens souvenirbutik och sen hem igen – den dagen kändes det i alla fall som om vi gjort oss förtjänta av fyrarättersmiddagen på kvällen.

Kvällen avslutades med en kortvariant av bildvisning för våra värdar. Far i huset kroknade redan efter tio bilder medan familjens damer satt kvar och verkade uppskatta alla fyrtio bilderna från Svea rike.

Och fredagens planerade vandring fick ställas in pga att snötäcket på berget Happoone var 30 cm. Otur med vädret?

Karin och jag spankulerade i den ödsliga byn - Emma har berättat vad Peter och hon gjorde sist här med fina bilder.