Ständigt denna Buddha

Mina medresenärer tackade mig för att jag uppoffrade mig och avstod från besöket på fiskmarknaden i måndags morse – ha, jag fick en sovmorgon och en stund för mig själv på stadens gator mot att jag flyttade fyra ryggsäckar ner till receptionen. Och så fick jag sitta i lugn och ro och surfa en stund och kolla ställningen på resekontot osv. Det var i själva verket en skön morgon och förmiddag.

När man stiger ut på en bakgata i en storstad möts man av en speciell lukt – en blandning av avgaser, cigarettrök, asfalt, damm och – jag vet inte vad det är, egentligen, men det är en väldigt speciell doft. Lägg därtill ljummen luft och ganska hög luftfuktighet, såpass att det är disigt. Om man dessutom är medveten om att det är åtta minusgrader i Stockholm, så känns det ganska okej, faktiskt.

Så efter min softa morgon flanerade jag längs … mot Tawaramachis tunnelbanestation vid tiotiden på morgonen. Staden var vaken men kändes ganska loj – kanske lite baksmälla efter festivalen? Många affärer och småkrogar hade inte öppnat ännu, men de stora religiösa butikerna (husaltare, trummor och andra attiraljer för dyrkan, typiska för distriktet) hade öppet. Jag avstod från tunnelbanan och gick Asakusa-dori ända till Ueno station där jag skulle ta Yamanotelinjens lokaltåg till Tokyo station. Trottoartrafiken bestod av människor i olika åldrar, de flesta målmedvetet på väg åt samma håll som jag, samt mammor på cykel med barn på ryggen, på pakethållaren eller mellan sig och styret. Det måste vara ett idealiskt sätt att transportera sig korta sträckor i den här stora staden.

Till skillnad från häromdan, när vi vimsade omkring vid Ueno och letade mötespunkten, gick jag raka spåret till Asakusa Exit och in i centralhallen, där jag besökte Andersen och köpte gott och dyrt bröd – ställningen på resekontot tillät det.

Familjens fiskmarknadsbesökare återfann mig på Tokyo stations perrong för Yamanotelinjen i norra änden av det södergående tåget. Och sen bar det av till Kitakamakura med lokaltåg. Därifrån promenerade vi en stig mot Daibutsu. Den fantastiskt fridfulla, jättestora Buddhaskulpturen var lika vacker som vanligt.

Dess storlek och uttrycksfullhet gör att jag faktiskt nästan helt kan bortse från mängden av turister runt omkring. Jag vilade från ryggsäcken och satt en stund och betraktade den. Vi tände rökelse för Alhelgonahelgen något för sent, men i alla fall.

Därefter havet – vi gick ner till stranden och satt och såg ut över en annan storhet. Vi åt de sista kakorna (riktigt delikata av toscatyp) som jag köpt hos Andersen på Ueno och sen tog vi spårvagnslinjen Enoden från platsen.

Trots att vi var i rätt tid missade vi rusningstrafiken helt eftersom vi kom utifrån och åkte inåt – kanske var vi lite för tidiga, också. Åter vid Tawaramachi ledde Emma oss till ett ekologiskt hamburgerställe som var helfräscht och hade mycket goda burgare.

Resten av kvällen har ägnats åt ångest över rese- och boendebokningar och själva bokningarna. Tack, snälla pojken i receptionen, som hjälpte oss med telefonsamtal, internet och till och med gick med mig till Family Mart för att boka bussbiljetter! Men oj, vad svettig jag blev av alla beslut som vi blev tvungna att fatta! Vi ska bo på K's House onsen i Ito näst sista natten och på ett lyxhotell i Kyoto sista natten – fast Peter får återvända hit till K's House Oasis sista natten innan han åker till Narita!

Och nu är det läggdags! I morgon blir det alperna!